Skrivkramp deluxe!

Hej you guys!
 
Alltså det här är så frustrerande! Jag har tänkt såååå många gånger att jag ska blogga mer, för jag har så mycket värdefullt jag vill dela med mig av som jag verkligen tänker kan vara ett bidrag till andra.
 
Men det tar stopp.
 
Jag tänker och tänker och tänker och tänker och kommer på bra formuleringar men så fort jag ska sätta mig och skriva ner och formulera by hand så kommer det inte ut nånting. Jag har ju pluggat journalistik och älskar att skriva, så jag fattar inte varför det tar stopp här.
 
Är det för att jag inte har en tydlig mottagare? Att jag inte vet för vem jag skriver? Att jag inte har en UPPGIFT? Att jag inte har en struktur? Nu blev det många inten, jag kanske ska fokusera mer på VAD jag har.
 
- jag har content
- jag KAN skriva
-jag har en rad med ämnen jag kan skriva om
-jag har läsare
-jag har erfarenhet
 
Jag har en massa, jag kanske bara får sänka prestationen?
 
Hur gör du när din skrivkramp sätter in? 

Dramatisk resa till Mallis

Så, jag och killen sitter på flyget till Mallis. Mätta och glada, och vad händer. Jag svimmar. Twice! Dramaqueen, tänkte jag om mig själv. Except det var jobbigt drama, haha.

Jag har en historia av att ha svimmat mycket i min ungdom och då berodde det dels på att jag slutade äta en sväng, därefter att jag var väldigt känslig för värme och dålig luft och jobbade mycket i just det.

Jag har inte svimmat på fem år MINST så det här kom oväntat.

Hur som helst, vi satt lyckligtvis vid nödutgång och där är det alltid mer benutrymme så efter att jag hade krampat klart (vilket jag också gjorde enligt min kille) så lade jag mig ner och låg där resten av flygresan, som som tur var inte var så lång.

Flygvärdinnorna på Thomas Cook Airlines var HELT fantastiska och förtjänar guldmedalj. De gjorde allt för att jag skulle må bra, kom med filtar, fixade resorb, såg till att jag låg bra med kuddar, osv. De fixade till och med så att jag kunde ligga ner under landning, genom att flytta på lite folk.

Efter flygturen så fick jag åka rullstol genom hela terminalen för att ta bagaget. Varför rullstol?
Jo, när jag svimmar så svimmar jag. Ställ mig upp och jag svimmar igen. Så har det varit sen jag var 15 så jag har börjat lära mig, haha. Därför valde jag att inte gå genom den stora terminalen utan ta det säkra före det osäkra. Så glad att jag gjorde det.

Min kille var en hjälte under hela resan. Inte nog med att vi varit ihop i fem år och aldrig rest ihop, denna är den första, utan dessutom behöver han ta hand om ett kolli under hela resan. Jag är kollit. Han gjorde det med bravur, såg till att jag åt och drack, låg bra, fixade allting kring bagage, hotell, transport osv medan jag var halvt väck. Inte för att han inte skulle gjort det oavsett, men hela händelsen var ju hyfsat dramatisk för honom också och jag är så tacksam på det sätt han tog ledarskap över situationen istället för att panika.

Dagen följdes av mycket vila och efter mat och dryck orkade vi ta oss ut på en kort promenad.

Hotellet vi bor på är magiskt, från första klivet in i den stora, harmoniska loungen till personalen, service, maten, utsikten, vädret, poolen. Jag hoppas så mycket på att resan fortsätter bättre än den började.

Dansbandsveckan

Hej yall!

Mamma och jag har landat på dansbandsveckan, den årliga traditionen sen åtta, nio år tillbaka. Kompisar kommer och går men vi består och har alltid åkt oberoende av vem som följt med, det tycker jag är roligt 😁

Försökte ta en selfie innan vi fick riktigt hjälp ;)

När du kommer in genom entrén till parken Orrskogen där alla sex dansbanor ligger, så ser du den här fina bakgrunden ovan. Kommer du tillräckligt tidigt så står det en fotograf och tar kort som du kan hämta ut dagen efter 😊

Igår hängde vi en del på dansbanorna men vi satsar allt på att dansa mest i slutet av veckan då vi gillar banden mer då.

Efter regn kommer... uppehåll

Hej där! Igår fungerade det inte att importera bilder så därför kommer gårdagens inlägg upp idag istället 😊,

Jag bloggar ju aldrig längre. Aldrig någon ro till att skriva eller fota. Nu har jag semester och nu känner jag både lusten och inspirationen som tränger på, och vilken tur att jag kan få utlopp från den här! Även om det bara blir "idag har jag ätit tårta" kind of inlägg. Alltså, jag tycker att såna inlägg är så tråkiga! Inte att skriva, men att läsa. Vem bryr sig om att jag har ätit tårta liksom? Och jag kommer inte på nåt intressantare, tårtan är det mest intressanta som händer under dagen liksom. Framförallt när jag är ledig och bara vill dega. Jag får se till att fylla mina dagar med mer spänning helt enkelt 😉.

Duktiga mormor som kämpar med sin onda höft
💖💖

Efter regnet blev det uppehåll så vi tog oss ut på en liten kvällspromenad. Mormor kämpar så med sin opererade höft. Skönt var det iallafall att komma ut, frisk luft, doft av hav och en fläktande havsbris.

Lite senare gav jag mig ut på en kvällspromenad och fotade lite. Här ser du först utsikt från huset.

Fönsterutsikt. No filter.

Det är svårt att göra utsikten rättvisa, den är way vackrare och mer rogivande på riktigt.

Det tar några dagar för mig att varva ner. Jag känner mig rastlös samtidigt som jag att jag behöver det här. Knäppt. Så det var bra att det regnade igår, så att jag inte hade något val mer än att stanna inne och läsa tidningar och spela spel 😊