Skrämmer du bort dina känslor?

Just nu sitter jag vid mitt svarta matbord och fingrar på tangentbordet på min minimalt tunna, bärbara MAC-dator. Framför mig finns två vackra, tända ljus som sitter i ljusstakar av marmor och guld. 
 
Brevid mig står en vit kanna fylld med rosa, färska tulpaner.
 
Min vänsterarm nuddar stundtals min vita tekopp, den med svarta prickar, gulddetaljer på, som det står "GO WILD" inuti, och doftar fruktte ifrån. Texten ser jag upp - och ner eftersom att jag är vänsterhänt och örat egentligen ska stå till höger, men vad gör väl det om jag ändå får energi av det? :) 
 
Jag såg en vild på Facebook idag. Den talade till mig mycket, eftersom att jag just nu undersöker hur det är att lyssna på kroppen istället för på hjärnan. Jag undersöker hur det känns, istället för vad jag tänker. Se, tänka, det kan jag. Det är det enda jag har gjort. Men trots att jag är en känslomänniska av rang, så har jag sällan KÄNT efter.
 
Så vad menar jag med det? 
 
Du vet när du ska fatta beslut? Eller ska göra nånting. Ofta  försöker vi tänka ut lösningar, istället för att lyssna på kroppen, som alltid vet först.
 
Jag kommer inte att gå in i detalj på just detta idag, det kommer längre fram, det jag däremot kan säga är att jag nu känner enorm skillnad på när det är hjärnan som pratar (resonerar, förklarar, bortförklarar) eller kroppen som känner. Bilden jag såg kanske ävne kan hjälpa dig: 
 
 
 
Känns det pirrigt i hela kroppen, det du ska göra? Visst, rädsla kanske finns där, och pirr kan finnas samtidigt. Eller känns det bara magont? Märker du hur hjärnan försöker resonera sig fram till ett svar, förklara eller bortförklara vissa tankar eller känslor du har? För att det är mer eller mindre logiskt? Du känner som du känner. Sen kommer hjärnan "men jag BORDE ju inte känna så, för att.....". 
 
Well, guess what darling. Du känner ju så. Var i det. Låt det vara som det är, låt det kännas som det känns. Det är helt okej.