Att inreda sitt hem: en hat- och kärlekshistoria

Hej!
 
Jadu, det här med att ha blivit sambo och att bygga kök och att inreda ett hem. Det är ta mig tusan både kärlek och hat i det.
 
Kärlek för att jag har fritt spelrum att skapa vad jag vill och hat för att jag har just det.
 
Jag vet inte hur många gånger vi har tagit en titt på alternativen till beslagen till köket som vi har köpt hem, och sen försökt att lura varandra till vem som ska fatta beslutet om vilka beslag vi ska välja.
 
Jag vet inte hur många gånger vi har sagt att "NÄ, nu MÅSTE vi bestämma vilka beslag vi ska ha på köket så att vi kommer framåt i det här!" och sen minuten efter surfat runt på Mios hemsida och tänkt att "Nämen vore det ändå inte bra med en ny sänggavel?".
 
Det är som att vi flyt och inte kan hålla oss till det som är väsentligt, det som gör att vi kommer framåt. Vi är rädda för att göra val och för att bestämma, samtidigt som vi inte vill något hellre. Så vad är vi så rädda för? Att det ska bli fel? Att det ska skita sig? Att det om några år inte ska gå att sälja? Att det inte blir som vi har tänkt oss? 
 
Den här processen alltså, den får mig att undra om det någonsin kommer att bli klart! 
 
Jag uttryckte idag i frustration, när min kille frågade mig vad jag gjorde, att jag "surfar runt på Blocket för att försöka skapa mig ett hem, om det nu nån gång kommer att gå!". Direkt satte han sig vid min sida och uttryckte poetiskt: "Men babe! Sitt inte och tänk en massa dåliga tankar som vilseleder din förlorade själ”. Det var tjusigt sagt.
 
Och jag känner mig lite så, vilseledd och förlorad. Men quoten jag har levt efter hela året när det gäller hela mitt liv är följande: Lita på processen.
Så jag litar på den, och litar på att det är så här det ska vara när man har köpt sin första lägenhet, blir sambo för första gången, bygger sitt första kök och inreder sitt första, riktiga hem.