10 år sen sist.

Ja, ungefär nåt sånt var det.
 
Men idag fick jag äran att komma på ditt bröllop Sophia! Fan vad fint!
 
Alltså, jag kan inte beskriva känslorna jag fick när jag var satt i kyrkan. Det började med att jag satt och stortjöt. Alltså verkligen tjöt. Tårarna rann och hade jag försökt hulka mig ur situationen så hade jag förmodligen fått andnöd eller hjärtattack eller nåt. Och du bara skrattade.
 
Vi gick i högstadiet tillsammans och det var ungefär 10 år sen vi sågs sist. Glädjen och kärleken som fanns i kyrkan var helt obeskrivlig och jag kan inte vänta till den dagen då jag befinner mig där själv. Då ska också min prelle, liksom din, däga "You may now kiss the bride".